90 dagar, De där jävla känslorna & Stylisterna!

Igår tog jag min efterlängtade 90-dagarsbricka. 90 dagar nykter och drogfri. En sån jäkla bra känsla att sitta på det där mötet och ta emot all kärlek och kloka ord! För 91 dagar sedan hade jag absolut inget hopp om att klara av detta. Jag var så djupt nere på botten och trodde inte det fanns någon väg upp. Varje minut kändes som en vecka. Jag hade dödsångest, min kropp var totalt slut, jag såg ut som ett spöke och jag höll på att förlora precis allt och alla jag tycker om. Jag gick in på det där mötet på skakiga ben, kunde inte lyfta kaffekoppen och hjärtat slog i 180. Jag kallsvettades, var för trött för att gråta och såg absolut ingen väg ut ur helvetet. Men nu vet jag att jag kan. Jag har kunnat i 90 dagar. Gör jag bara exakt samma sak i 90 dagar till...har jag 180 dagar. 

Jag är stolt över mig själv och jag har lärt mig så mycket bra saker på de här dagarna. Men det absolut viktigaste är "bara för idag" - i resten av mitt liv. Att inte slappna av och känna "detta går ju bra". Detta GÅR bra just för att jag hela tiden tar en dag i taget och inte tillåter mig själv att släppa fokus. Jag måste sätta nykterheten först i alla lägen. Inte utsätta mig för platser, människor eller situationer som inte är bra för mig. Ta beslut varje dag. Idag ska jag inte dricka. Påminna mig själv om vad jag är tacksam för. Och den listan varierar. Ibland är jag tacksam för hundra olika saker. Vissa dagar är jag bara tacksam över att jag inte tog det där första glaset som skulle leda tillbaka i fördärvet. Sinnesron...kan ju diskuteras, haha. Den kommer inte på köpet bara för att man blir nykter. Den glimtar till emellanåt...och ibland vill jag ta livet av alla jag ser, haha. Det är inte enkelt bara för att man tar ett beslut. Sinnesron som alla tjatar om känns förbannat långt borta ibland. Och då får jag ta en minut i taget. Men jag har insett att jag inte kan själv, att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har lärt mig att be om hjälp. Och jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv. Inte jaga lycka och bekräftelse utan att hitta det i mig själv. Jag är bra precis som jag är. Tillräcklig. För mig. 

Många år är liksom "kidnappade" av mitt beroende och allt förknippas med drickande. I allt jag gör så fattas drickandet då det varit en så stor del av mitt liv under väldigt lång tid. Även om det varit väldigt destruktivt och idag bara förknippas med ångest så är det ett så invant beteende att det på något vis saknas och vill ta plats. Vad ska jag använda handen till om jag inte har ett vinglas i det? På den nivån är det emellanåt... Som att lära sig gå igen. Och det finns ju precis överallt - in my face! Jag kan inte scrolla på mobilen utan att bli bombarderad av reklam för vin och drinkar, jag kan inte gå på stan utan att passera krogar, uteserveringar eller påverkade människor och jag kan inte prata med gamla vänner utan att det kommer på tal. Det lär jag mig sakta att hantera. En dag i taget. Jag lär mig att gå lite omvägar på stan, dölja annonser i flödet, välja mitt sällskap och min omgivning. Inte utsätta mig för situationer som kan få mig att släppa garden. 

Bara jag ska ringa ett samtal så kommer det upp. Vinglaset? Var är det? Eller laga mat...städa...skriva. Det där jävla vinglaset (eller kaffekoppen oftast) hängde med mig som en jävla snuttefilt under så många och nu har man ryckt den ifrån mig. Så mycket trygghet satt i det där äckliga vinet. Även om jag idag ser (och insåg för många år sedan) att det bara förstörde mitt liv så var det min snuttefilt att ta till vid alla känslor som uppstod. Och den invanda reflexen sitter kvar tills min hjärna lärt sig nya beteenden och fått nya minnen utan den snuttefilten. I helgen åkte jag till Göteborg och skapade nya fina minnen - utan alkohol. Sist jag var där åkte jag ambulans...efter att ha försökt döva en njurstensattack med 4 oxynorm och tre liter vin. Den här helgen strosade jag på stan, fikade med en fin vän...gick på ett NA-möte och åt världens hotellfrukost. Utvilad. Hungrig. Glad. Inte bakis och illamående med dödsångest. Nya minnen som ska nötas in i hjärnan tills de tar över de gamla.

Det är ju de där känslorna som ställer till det. Och hur jag hanterar dem. Att stänga av fungerar inte längre. Att dränka dem fungerar inte heller. Snuttefilten är borta. Så jag måste stanna i de där jävla känslorna och låta dem passera. Och lära mig att jag överlever. Känslor kan inte döda mig. Snuttefilten gör det garanterat. 

Jag var på ett behandlingshem i Skåne förra våren vid den här tiden. Där skulle jag för första gången prata om mina känslor kring mammas död...inför hela gruppen. Jag hade förberett min uppgift och skrivit ner allting. Men när väl orden skulle ut ur min mun blev det totalt stopp. Jag fick inte luft. Hela mitt inre skrek i fullständig panik och det kändes som att jag skulle dö. I femton år höll jag de där orden inne. Jag kunde skriva orden. Jag kunde sätta ord på känslorna. Men att verkligen KÄNNA dem...kunde jag inte. Då tittade min kloka behandlare Mats på mig och sa "Malin...andas. Det värsta som skulle kunna hända...har ju redan hänt!". De där orden alltså. De har bitit sig fast och där och då lossnade det. Jag gjorde min redovisning - fulgråtandes och utan luft i lungorna, haha. Men jag fick sagt allt det där...som jag trodde jag skulle dö om jag sa högt. Jag satt i känslan, pratade om den och överlevde. Det är bara känslor. Och de är inte farliga. Bara om jag agerar på dem...och dricker på dem. 

Jag tränar på detta varje dag. Att inte stänga av känslorna. Att säga ifrån, att prata om saker som irriterar mig, gör mig ledsen och arg. Att inte bita ihop som jag gjort i så många år. För varje gång jag gör det letar kroppen efter sin snuttefilt. Så jag säger ifrån även om det är obekvämt istället för att samla ihop en massa känslor till en knut i magen. Jag har alltid varit usel på att hantera känslor. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag har ätit på känslorna, stängt dem inne, druckit på dem och dövat dem med annan skit. 

Med nykterheten kommer verkligheten som en käftsmäll. Konsekvenser av livet jag levt. Relationer som behöver tid att repareras, praktiska saker som skjutits åt sidan...skrivandet som halkat efter. Men det kommer även helt fantastiska vinster varje dag. Små och stora saker. Idag och igår har jag fått njuta av en av de största vinsterna. Tid med Alice och att få följa med henne till skolan. Hon var ledsen och behövde lite pepp och extra kärlek och jag kan finnas där för henne när hon behöver mig nu. Och jag fick spendera två dagar på fina Drottning Blanka och i hennes klass. Extra lyx att hon pluggar till stylist och jag blir ompysslad till max, haha. Idag fick jag en håruppsättning och igår fick jag en uppfräschning i ämnet sexualkunskap! Bara en sån sak, haha. Hur många 16-åringar VILL ha med sin mamma på en sån lektion?! Jag hade hellre dött när jag var sexton, haha. 

Varje dag är en vinst. Små steg framåt. Ibland flera steg tillbaka. Men jag vill aldrig mer tillbaka till det som varit. Till ångesten, till de dåliga relationerna, till det destruktiva, till en förgiftad döende kropp... Jag fortsätter på min väg. Små försiktiga steg. 

Tack alla ni som följer min resa och hejar på mig. Tack för alla fina kommentarer och mail. Tack till er som vågar be mig om hjälp och för att jag kan ge er den. Jag hade en "frågelåda" på instagram men alla era frågor försvann så ni får gärna ställa dem här i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. 

Nu ska jag ge mig ut och handla i min fina balfrisyr, haha. Ögonen är i alla fall på mig så jag kan passa på att göra lite reklam för de duktiga stylisterna på Drottning Blanka när jag ger mig ut.

//Malin

Vikitigast först & lite Hockey!

Jag är sjukt trött. Både kroppen och hjärnan är slut känner jag. Det är mycket tankar som snurrar nu. Jag närmar mig nästa milstolpe som är 90 dagar nykter och drogfri och varje dag nu är ett nytt personligt rekord. Jag har inte haft så här många nyktra dagar sammanhängande på väldigt många år. Jag måste påminna mig själv om min bedrift och om min tacksamhet kring den. Vissa dagar är det enkelt - andra dagar är det sjukt svårt. Igår var en riktig skitdag och idag är heller ingen bra dag. 

Jag ÄR väldigt tacksam för min nykterhet, mina vänner och det liv jag sakta men säkert försöker bygga upp här i Halmstad. Och jag vet att det måste få ta sin tid. Att inget kommer utan ansträngning och att tankar och mål stannar vid just tankar och mål om jag inte faktiskt gör något aktivt. Jag måste alltid sätta nykterheten först och se till att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att klara av det. Hålla balans i det grundläggande med mat och sömn. Bryta isoleringen och umgås med personer som gynnar min nykterhet. Prata om mina känslor och gå på möten. Acceptera att det är svårt emellanåt...för så är ju livet. Oavsett om man är beroende eller inte. Skillnaden nu för mig är ju bara att jag inte flyr ifrån mina känslor. Men det är inte så "bara". Jag har gjort det i så många år att det är en invand reflex. Innan jag hinner tänka klart en "jobbig" tanke eller ens identifiera var känslan kommer ifrån har min beroendehjärna redan hittat lösningen på problemet och skriker ut den till mig. 

Idag känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att inte vakna med den där ångesten, planerandet och förhandlandet. När ska jag dricka? Vad ska jag dricka? Var ska jag handla? Var ska jag gömma det? Hur mycket behöver jag? Har systemet öppet imorgon? Behöver jag köra mer bil idag? Hur ska jag komma ifrån det där mötet jag bokat in? Vad ska jag säga när jag avbokar lunchen med vännen? Kör jag förbi något systembolag på vägen hem? Har jag något ärende förbi? Ska barnen sova hemma? Vem kan ha vin hemma som jag kan hämta och vilken ursäkt ska jag hitta på? Det är så JÄVLA skönt att slippa det där eviga planerandet som maler sönder ens hjärna och tar över hela ens liv. 

De första dagarna var såklart jobbigast. Då var jag ju i akut abstinens och kroppen mådde skit. Jag fick hjälp av min läkare med nedtrappningsmediciner för att lindra den farligaste abstinensen. När de dagarna väl passerat och hjärtat började slå lite lugnare började det mentala arbetet. Från total besatthet dygnet runt till att bara försöka andas och ta en minut i taget. Efter hand blev minuterna till timmar...och dagar. Men ibland är jag tillbaka på "en minut i taget" och det är okej. För jag vet att det blir bättre igen. Det är bara tankar och känslor och de går över. Agerar jag på dem på mitt gamla invanda sätt kommer jag bara spä på dem och ge de där tankarna och känslorna makt över mitt liv igen. Så andas...här och nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag vet inte vad som händer imorgon. Men här och nu kan jag välja att andas mig igenom det som känns jobbigt, prata om det och låta det passera. 

Efter morgonmötet igår cyklade vi en runda i det fina vädret. (Eller ja, jag satt ju tryggt och skönt i "kattlådan" och njöt av solen, haha.) 

Lådcykel är ju det bästa!

Men vi cyklade i alla fall förbi AA här i Halmstad och slank in på ett lunchmöte i min gamla "hemmagrupp". Kändes fint att komma tillbaka dit med lite nykter tid och känna att man tillhörde även där. Förra omgången kände jag aldrig så. Jag dömde ut dem och jag dömde ut mig själv. Jag var inte som dem. Nu är jag PRECIS som dem. Vi kommer ifrån helt olika bakgrunder men vi vill alla exakt samma sak - och det skapar en fantastisk tillhörighet och samhörighet. Och det behöver jag känna. Varje dag. 

Och det var någon mening med att vi cyklade förbi och hoppade in på det där mötet. Idag ska de ha ett öppet möte (alla är välkomna!) där det är en föreläsning kring sjukdomsbegreppet. Jag har lyssnat på den flera gånger men den är SÅ viktig och bra. Jag sålde mina Röglebiljetter och styrde om hjärnan till "viktigast först". Så ikväll ska jag dit. 

Och många mailar mig och ber om hjälp, vill gå på möte och vill ha svar på sina funderingar. Både beroende och medberoende. Och ska jag tipsa om EN bra sak idag att göra - så kom på detta mötet. Det är här i Halmstad klockan 18 på Hertig Knutsgatan 39 (källaren). Det är en väldigt givande föreläsning för alla människor som berörs av beroende på ett eller annat sätt. Sitt och lyssna, ta en kaffe och andas lite bara. 

 

Idag är jag fylld av saknad och sorg. Konsekvenser av mina tidigare beslut blandat med viss orättvisa. Jag försöker att inte vara bitter och lägga över skulden på andra. Men det är väldigt svårt ibland. Det är lätt att jag tar på mig allas olycka på mina axlar. Skam och skuld som gör att jag inbillar mig att allt som händer är mitt fel. Så är det såklart inte. Det finns ju fortfarande idioter där ute, haha. Allt kretsar inte kring mig, mitt beroende och min skuld. Alla vill inte mig väl helt enkelt. Så är det ju. Så jag försöker att inte ta på mig andras känslor.

Jag har suttit på socmöten där jag känt mig som en måltavla som ALLA kastar pil mot. ALLT är mitt fel. Ingen annan har en del i problemen som finns. Titta på Malin, hon är alkis och allt som går åt helvete beror på henne! Den känslan förmedlades om och om till mig. Jag har aldrig känt mig så utsatt och idiotförklarad som där och då. "Vad har du för plan NÄSTA gång du tar ett återfall Malin?" Inte "Hur arbetar du med din tillfrisknad nu?" Och inte "om" jag tar ett återfall utan alltid "när". Och är man under utredning vågar man inte ens andas i de där rummen.

Det är sorgligt. Det är SÅ många som inte vågar be om hjälp av just den anledningen. Okunskapen och bristen på förståelse. Man kan studera sig till en titel men äkta förståelse och kunskap kommer ifrån egen erfarenhet. Det är så lätt att döma andra människor. Jag gör det också varje dag. Men för varje dag blir jag lite bättre på att förstå vad som kan ligga bakom den där masken eller fasaden. Att arrogans kan vara rädsla, att ilska kan vara sorg, att bitterhet kan vara något så enkelt som hunger eller trötthet. Att allt inte är som det ser ut och att man kommer väldigt långt med att bara lyssna och försöka förstå istället för att döma och peka med hela handen. Jag får många "rop på hjälp" i inkorgen ifrån just mammor med en enorm skräck för just soc och deras utredningar. Jag har själv legat hemma dödssjuk i abstinens och inte vågat ringa ambulans av just den anledningen. Och mitt sjuka jag tyckte det var bättre att faktiskt riskera att dö...än att be om hjälp. Det säger ju en del om bemötandet jag ibland fått, om skulden jag känt och om rädslorna. 

Kunskap är makt. Ju mer jag lär mig om min sjukdom desto mer verktyg får jag för att tillfriskna. Så ikväll hejar jag på Rögle ifrån en sunkig källare i Halmstad istället - tillsammans med andra människor som också väljer livet varje dag. Och jag kan ju göra det i min Rögletröja. Fint ändå!

//Malin

80 dagar! 80 nätter!

Åttio dagar nykter och drogfri! Tack. Gode. Gud.

Även åttio nätter. Och kvällar...mornar...förmiddagar. Många bra beslut tagna på vägen. En dag i taget. I början en minut i taget...en timme...en sekund. Vissa dagar är det fortfarande så. Jag lovar mig själv varje morgon att IDAG ska jag vara nykter oavsett tankar, känslor och händelser. Det beslutet tar jag varje morgon och jag kommer få fortsätta göra det hela livet. Många dagar flyger förbi smärtfritt och är istället fyllda med fina sidovinster som kommer med bara det beslutet. Att slippa det fysiska helvetet med abstinens, sug, stress, ångest och skam. Men också sidovinster som nya fina vänner, fina samtal med Alice, ork och lust att bjuda hem människor och umgås, skrivlust, energi och ett lugn inombords. Bra saker händer när jag väljer att vara nykter och jobba med det. 

Igår fick jag ynnesten att få lyssna på en annan beroendes livshistoria på ett NA-möte. Det känns alltid väldigt speciellt att få vara med i de ögonblicken. Att få ta del av det mest personliga, innerliga, hemliga, ibland skamfyllda händelserna och känslorna. Det blir en så viktig påminnelse om hur jävla vidrig och lurig sjukdomen är och hur snabbt jag kan hamna där igen. Ett enda fel beslut. Ett enda svagt ögonblick...ett enda glas vin...så är jag där igen. På botten av livet...på väg mot döden.

Men det är en sorg i sig faktiskt. Att jag aldrig mer kan ta ett glas vin med en kompis. Aldrig mer skåla in det nya året i bubbel. Aldrig mer boka en "all inclusive" och dricka Piña Colada vid poolen. Jag är helt införstådd i att jag aldrig mer kan göra det men jag måste ju ändå erkänna att det är en sorg. Att när jag väl är en beroende så försvinner den möjligheten för all framtid. Det sociala livet handlar mycket om alkohol. Människor umgås så och det finns "in your face" precis HELA tiden. Därför är mitt nya umgänge så viktigt för mig. Att inte utsätta mig för situationer där min styrka kan brista. Att vara stark och tacka nej till inbjudningar där jag känner att jag kan vackla i mitt beslut och börja förhandla med mig själv. Att hålla mig nära gemenskapen i NA och skapa nya minnen. 

Nya minnen är jätteviktigt. Eftersom att allt jag gör förknippar jag med alkohol...så måste jag skapa nya fina minnen utan alkohol. Och låta det ta sin tid. Och jag måste påminna mig själv om vad mitt beroende har gett mig för konsekvenser. Hur jag skadat de jag älskar men framförallt mig själv. Hur jag varit sekunder från att dö. Och jag måste påminna mig själv om vad jag har att vara tacksam för. Varje dag måste jag påminna mig själv om det och då blir det där beslutet ganska enkelt att ta.

ÅTTIO dagar. Tacksam för LIVET! För mina barn. För att min kropp inte tagit mer skada än den gjort. Tacksam för Elviz. För mina nya fina vänner. Min familj. För kärleken! Tacksam för er läsare som jag valt att dela mitt innersta, hemligaste och mest skamfulla med. Tack!

Också tacksam för att det är KAFFE i koppen och inte kamouflerat vin.

 

//Malin

Här kommer alla känslorna...

Så var Påskafton förbi och jag hade en riktigt bra dag omgiven av fina människor och kärlek. Att starta dagen på Våga Va med morgonmöte, kaffe, skratt och allvar är som att ha en familj att gå till. Förra året spenderade jag Påskafton på ett behandlingshem nere i Skåne. Fem veckor på Nämndemansgården i Blentarp. Där var jag också omgiven av jättefina människor men SOM jag saknade mina barn!

Jag har insett att jag saknar min familj väldigt mycket. Inte bara mamma som jag hängt upp mycket av alla mina känslor på de senaste åren utan hela min familj. Min pappa och mina fyra syskon. Vi träffas alldeles för sällan och är så utspridda. Även om vi har mycket kontakt (nästan dagligen) via telefon och att jag vet att de alltid finns där...så är det inte samma sak som att faktiskt ses och umgås. Jag har tagit avstånd och backat ifrån alla jag älskar under väldigt lång tid. Mest av rädsla för att bli "påkommen" och för att mitt beroende-jag styrt om mina prioriteringar helt. Och av skam. Massor av skam. Skam över att jag är "familjens svarta får", "alkisen" och "hon som aldrig gör något vettigt med sitt liv" när alla andra har fungerande liv med fina jobb, hus och pengar. Och jag har stressat runt som en idiot i många år. Av och på - hela tiden. Nya jobb, nya förhållanden, nya bostäder. Flykt, panik och stress. Men det är ju mig själv jag försökt fly ifrån...har jag insett. Och det kan jag inte. 

Vi samlade ihop ett gott gäng igår och cyklade upp till Galgberget här i Halmstad där vi grillade och hängde någon timme. Sen kollade vi premiären av allsvenskan, hejade på MFF och slutligen blev det Påskmiddag här i Meekatt Casa för "närmast sörjande", haha. En riktigt mysig dag! Saknade Elton bara men han firade med pappa. Jag har fortfarande inte fått upp gardiner eller saker på väggarna och jag har inget köksbord. Jag brukar ALLTID göra klart en flytt på mindre än ett dygn (har ju vanan inne) men här blev det inte så. Kanske är det ett bra tecken? Att jag den här flytten fokuserat på att landa mentalt och inte materiellt? Att jag sätter nykterheten först - varje dag. Och att gardiner kan vänta. Att det inte är de fina sakerna som gör ett bra hem...

 

 Jag vaknade med världens ångest idag och har legat kvar i sängen hela dagen. En viktig påminnelse i att allt inte blir enkelt bara för att man blir nykter och drogfri. Mycket löser sig bara genom det. Men livet fortsätter ju ändå. Människor sårar en, man blir arg, rädd och besviken. Man saknar och sörjer. Man är misstänksam, har tillitsbrist och dålig självkänsla. Man stöter på problem med pengar, jobb och allt annat. Skillnaden nu är att jag inte flyr ifrån det genom att bedöva det och därigenom förskjuta det. Jag måste stanna i de där jobbiga känslorna och andas igenom dem. Och det är ovant och läskigt. Jag är inte van att stanna i känslorna. Men jag lär mig sakta men säkert att göra det och inser att de går över. Att försöka identifiera vad det egentligen handlar om. Är jag egentligen förbannad eller är jag bara rädd? Oftast är det rädslor. Rädslor för att bli ensam, inte duga, inte räcka till... 

Gårdagens löp på Hallandsposten gav lite ångest. Samtidigt en varm och bra känsla i magen. Och alla fina mail värmer mitt hjärta. Men det är blandade känslor att gå ut offentligt såhär såklart. Det är stort och jätteläskigt! Jag är rädd för skitsnacket, ryktena, lögnerna och skvallret det kan medföra. Samtidigt inser jag ju att det där ligger inte hos mig och är inget jag kan påverka. Väljer människor att prata illa om mig, skratta åt mig eller hitta på egna sanningar så får det ligga hos dem. Jag är rädd för blickarna på stan. Men där har jag ju också landat i att det bara ligger hos mig. Det är min skuld och skam jag är rädd för. Det är min syn på mig själv som är rubbad. Inte andras. 

Läkerol...makes people talk? 

 

Jag har tänkt igenom och övervägt mitt beslut att gå ut offentligt väldigt noga. I många år. Jag har skapat mig en stor plattform som jag alltid försökt att värdera och använda till bra saker. Att få folk att skratta, känna igen sig, känna tillhörighet och engagemang i olika saker. Jag inser ju att igenkänningen i detta ämne är enorm och att jag öppnar upp mig i ett ämne där alla i vårt samhälle känner sig träffade på ett eller annat vis. Och det är fint. Att kunna våga stå för vem jag är även om det är läskigt. Att våga vara stolt över min resa och mina insikter på vägen. Att våga blotta mig och därigenom kanske så ett frö hos någon annan. Att det finns hjälp att få - bara man ber om den. Det är väldigt tabubelagt att vara mamma och beroende. Mycket skam. Och det är ofta anledningen till varför vi inte ber om hjälp. För det är det ultimata sveket mot våra barn...tror vi. Ett misslyckande. Dålig karaktär och allt det där skitsnacket vi matats med. Det handlar INGENTING om dålig karaktär. Det är en sjukdom. Och det FINNS hjälp att få. 

Många skriver till mig. Några har tagit livsviktiga beslut efter att ha läst mina inlägg. Några ska följa med mig på NA-möte. Några behöver bara skriva av sig...och sakta börja sin egen resa mot insikten att vi står maktlösa inför vårt beroende. Och att få vara en del av någon annans resa är magiskt. Magiskt!

Men ja, en sämre dag idag. Med verklighet, ångest, saknad, lite sorg och rädsla. Och de här dagarna kommer ju med. Så idag ska jag inte ta en massa stora beslut. Jag har tagit ETT beslut. Jag ska hålla mig nykter idag. I övrigt är det kaffe i stora muggen, mjukisbrallor, Netflix och choklad som gäller. Alice är hemma och är lika lat som mig idag så jag har bra sällskap. En viktig sak jag har lärt mig är att mår jag dåligt ska jag inte vara ensam. För när jag är ensam umgås jag med en beroende. Och det är inget bra sällskap för mig.

Och imorgon kommer min storebror med familj och hälsar på mig! Äntligen!

//Malin

Hej Halland - jag heter Malin & är en beroende!

Dagarna går och för varje dag känner jag mig lite mer som Malin igen. Jag börjar landa lite i mig själv. Det har varit oerhört tuffa år. Kroppen har tagit mycket stryk. En kropp som redan var skör och bråkig fick stryk både utifrån och inifrån. Men mest av allt har själen tagit stryk. Att alltid gå med ångest, rädsla för att bli påkommen och mängder med skam och skuld tar på psyket. Jag tappade mig själv. Jag tappade mina värderingar, mina egna tankar och känslor och jag tappade tron på att jag skulle överleva. Ibland även viljan att överleva. Att jag lyckats vända det här känns ibland helt overkligt. Det är så många år av inre katastrof...som ingen vetat om och som ingen sett. Så många år av isolering ifrån allt och alla och av ursäkter för att inte kunna träffa mina vänner...även om jag egentligen hade ett jättebehov av just dem. Jag gömde mig ifrån alla andra...och ifrån mig själv - tills jag tappade mig själv helt. Men nu börjar jag se Malin i spegeln igen. Och jag kan bli glad av att se mig själv. Jag kan aldrig ändra på det som varit men jag kan vara glad och tacksam över det som är idag.

Idag berättar jag min historia i Hallandsposten. Jätteläskigt. Jag bygger upp en massa katastroftankar såklart. Att folk ska döma mig. Prata om mig. Att jag bara ska bli mitt beroende och att allt annat försvinner. Samtidigt är jag ju stolt över mina dagar. Över att jag lyckats bryta och kommit till en punkt när jag vågar lita på mig själv och mitt beslut. Stolthet över att jag vågar prata om det även om det är så sjukt tabubelagt.

 

Fina Elviz! Fotograf:  Roger Larsson (Kolla in hans grymma bilder!!)

Påskhelg och dagen började med fint väder. Vaknade med lite ångest och ont i magen över att jag skulle ut i HP idag men det släppte när jag landade på Våga Va och träffade gänget där. I eftermiddag tog vi en tur till stranden och käkade och nyss var jag och Nina och tog ett (JÄVLIGT KALLT) dopp i havet på Östra Stranden, haha. Lite omstart av hjärnan och kroppen. Precis vad jag behövde!

Ha en fin fredag! Och tack för all kärlek och pepp ni ger mig!

//Malin

Meekatt Casa, Hallandsposten & Onödig fakta

Dagarna tickar på och jag mår väldigt bra just nu. Det går ju lite upp och ner såklart men så är ju livet - och så ska det vara. Skillnaden nu är att jag stannar i känslan oavsett om den är bra eller dålig istället för att fly från den. Läskigt och ovant ofta. Befriande ibland. Och en vinst varje dag! I sextionio dagar har jag stannat i känslorna. Och överlevt. Mycket av de rädslorna och känslorna jag "drack på" satt i just drickandet. Mycket av ångesten är förknippad med skammen och skulden - och den släpper lite för varje dag. Och det kommer den fortsätta att göra - så länge jag fortsätter ta bra beslut och gör jobbet.  

Idag spenderade jag förmiddagen med en fotograf  ifrån Hallandsposten. Vi hängde lite här hemma och sedan var vi en sväng vid havet. Grymt duktig fotograf och jag fastnade på hans hemsida sedan och kände ändå att jag var i coolt sällskap när jag såg att han fotat typ alla bra rockband som finns. Och så mig då, haha.

 

 

Det är ju sjukt obekvämt att bli fotograferad alltså. Att inte ha makten över selfieknappen. Och idag skulle det dessutom filmas så skämskudden sitter nästan fastlimmad i ansiktet på mig nu. Men ja, jag behöver ju aldrig själv titta på skiten så det är bara att gå vidare, haha. Det var ju (och är) viktigt för mig att själv få äga min sanning kring mitt beroende och en comeback i Hallandsposten känns fint. Allting som öppnar upp sig för mig nu när jag blivit nykter är fint tycker jag. Nya vinster i livet varje dag. Mycket kommer att ta lång tid att reparera...men det är okej. Jag gör mitt bästa - det får räcka. Jag är så tacksam över att jag inte lyckats förstöra precis allting. Att mycket finns kvar och att min röst och mina ord fortfarande är värt någonting. Att jag har mitt skrivande att landa i - det är det jag mår som bäst av. Och att jag samtidigt kan nå ut visa att det GÅR att komma ur skiten gör den där skämskudden betydligt lättare att bära. 

Eftersom att jag passade på att hetsstäda i panik inför besöket kan jag ju passa på att visa upp lite av nya Meekatt Casa här i Halmstad. Jag har inte fått upp gardiner än och nästan inga tavlor men jag tänker att det får vara okej ett tag till. Jag har haft viktigare saker för mig - att överleva.

 

 

Lite av sovrummet - med Elviz poserande i fönstret.

 

 

Vardagsrummet - med mitt något svårplacerade elefanthuvud, haha.

 

 

Igår kom ÄNTLIGEN Uffe upp på väggen. Det gjorde lägenheten till ett hem för mig!

 

 

Den där byrån som skänktes bort för att den var "ful". Älskar den precis så sliten och ful som den är! 

 

Lite komiskt idag att jag i vanlig ordning kastade in allt "överflödigt" i klädkammaren strax innan han ringde på dörren. Och att vi sedan pratade om "gömmor" för vinet och slutligen filmade in i garderoben, haha. FAN! Men men - sån é jag. Jag bjuder på mitt kaos...

 

Slutligen en fråga. VEM är idioten som programmerat timern på tvättmaskinerna?! Det står "3 min" men på de där tre minuterna jag stod och stirrade in i maskinen hade jag hunnit en sväng på Ullared, laga en middag och äta 200g Geisha. Jävligt långa minuter alltså. Nu har jag kollat och en "tvättmaskinsminut" varar i tre minuter. Nu vet ni.

 

SÅ många fina och viktiga mail i min inkorg. TACK! Jag svarar lite varje dag i mån av tid. Så fantastiskt att läsa att jag inspirerar och att ni går på möten, tar kloka beslut och gör förändringar. Grattis till alla er! Och tack för att jag får vara en del av era resor med!

Imorgon ska jag ner till Skåne en sväng och träffa en av mina allra bästa vänner! ÄNTLIGEN lite Magda i mitt liv!

//Malin

Lögner, Manipulation & Tabun

Så var det redan torsdag. Veckorna bara flyger iväg känns det som. Alice har sovit hos pojkvännen inatt så det känns tomt här hemma. Jag är van vid att hon alltid är här och mitt eviga tjatande på mornarna om att "nu måste du gå upp!", haha. Hon har varit sjuk i några dagar men igår lyckades jag få upp henne hyfsat tidigt och hon följde med till "Våga Va" och lyssnade på en föreläsning. Vi har föreläsningar där varje onsdag kring beroende/tillfrisknad och det är så fint när hon är med. Hon känner ju nästan hela gänget där och känner sig "hemma" med gruppen. Även hon mår bra av en massa kramar och av att se mamma må bra och skratta i det sällskapet. 

Jag får så många fina mail hela tiden och det är fantastiskt. Människor som vågar öppna upp sitt "hemliga" liv, spräcka hål på skammen och vågar vara ärliga. Jag blir hela tiden påmind om att jag inte är ensam. Tvärtom - vi är så många som sitter i det dolda med en beroendesjukdom (och en BIB i garderoben) men skuld och skam gör att vi stannar i det. Även om det emellanåt är oerhört läskigt att jag outat mig och min sjukdom såhär offentligt så är det en enorm lättnad. Att inte längre behöva ljuga och manipulera. Inte bära på den jävla ångesten. Att ha en normal puls när jag vaknar. Att kunna titta mina barn i ögonen. Att kunna vara en tillgång istället för en belastning. Att få lov att vara någon som man vill vara med - och inte bara skämmas över eller vara orolig för. Så många vinster hela tiden i att bara hålla mig nykter och drogfri! Ett enda beslut varje morgon från mig gör skillnad för alla i min närhet. Idag väljer jag livet. Oavsett tankar, känslor och händelser ska jag hålla mig nykter idag. "Godmorgon - nu skallar vi den här dagen" - beroendeepersonligheten och jag, haha. 

Jag hade lite kontakt med Hallandsposten i samband med flytten och tanken var (är!) att jag ska komma tillbaka som krönikör där. Lite av en "The cat is back in town", haha. Men så backade jag. Det kändes inte ärligt att skriva roliga krönikor när jag mådde som ett arsle och vibrerade av abstinens och ångest. För mig har det alltid varit viktigt att det jag skriver är ärligt. Även om jag inte berättar allting såklart...så är det jag väljer att dela med mig av ärligt. Har valt bort skrivandet många gånger på grund av just det. Som i skilsmässan. Det blev för personligt och handlade inte bara om mig utan om hela familjen. Men nu behöver jag skrivandet! Jag mår som bäst när jag skriver. Och jag behöver dela mina tankar och känslor för att komma vidare och framåt. Att jag dessutom kanske kan hjälpa någon på vägen är en enorm bonus. Så jag tog mod till mig att skriva till Hallandsposten nyss att "NU är jag redo!". Ska bli fint att komma igång med det och att ärligt få dela med mig av vem och vart jag är.

Ärligheten är min stora nyckel till tillfrisknandet. Min viktigaste insikt hittills. Så många år av oärlighet och manipulation och det är så mycket ångest som skapas av det. Och ångesten leder bara till mer missbruk. För hur bryter man den onda cirkeln? Bara genom att våga vara brutalt ärlig och be om hjälp. Men det är så jävla svårt att lägga sig platt. Att vifta med vit flagg och erkänna allt det man i åratal gjort ALLT för att dölja. Både för sig själv och alla andra.

Det bästa jag gjort är att ta steget att berätta detta såhär offentligt. Nu finns det liksom inga hemligheter kvar. Inga lögner som kan avslöjas. Ingen som kan "komma på" mig eller spekulera. Nu äger jag min egen sanning och jag står för den. Även om det emellanåt känns som att jag vill göra mig osynlig och aldrig komma fram igen. Men nu kan jag inte backa eller ta tillbaka något. Nu vet ja. Nu vet ni. Nu vet vi!

Och kan jag använda min plattform till att spräcka hål på tabun och skammen över beroendesjukdomen så är det ju helt fantastiskt! Kanske var just detta meningen med mitt bloggande i alla år och det som kommer rädda mig?

//Malin

Skola, Ångest & Flykt

Tisdag och inte lika soligt idag. Jag har en envis förkylning som inte vill ge med sig riktigt så jag känner mig låg. Tror att kroppen rasade ihop lite efter att jag tog mod till mig att publicera det där inlägget om mitt beroende och all nervositet och spänning släppte. Känns som att kroppen har hållt andan i flera år och att den nu andas ut. Sen hjälpte det kanske inte att stå utomhus allt för dåligt påpälsad och heja på MFF i fyra timmar i lördags, haha. Men det var värt det.

Igår var jag på skolan och började läsa upp Svenska 2. Jag fattas den kursen för att kunna söka in till högskolan och distansundervisning visade sig vara lite för ambitiöst tänkt av mig. Jag kommer liksom inte igång. Jag hade ångest inför att gå till skolan och in i klassrummet men det gick ju bra det där, haha. Jag var som väntat äldst i klassen! Elton tipsade mig om att räcka upp handen ofta för att få bra betyg. Och om jag inte kunde svaren skulle jag räcka upp handen i alla fall för att ge sken av att jag kunde. Bästa tipset! Han är klok min lille grabb. 

Jag försökte smälta in och göra mig osynlig men det är svårt när man ser ut att vara allas förälder. Vi körde ingen presentationsrunda så den ångesten kunde jag släppa snabbt. Nu ska jag bara försöka att inte ge sken av att vara en författare så att förväntningarna höjs på mig. Har ju som sagt inte varit i ett klassrum sedan 1900-talet och då är man ju enligt mina barn "flera hundra år gammal!"...

 

 

Morgonen startade tidigt. Har ju tillfälligt en fin sambo som väcker mig med kaffe och nystädat kök tidigt varje morgon. Hur lyxigt och mysigt som helst. Äckliga skalbaggar (enorma kackelackor!!) försvinner också ifrån badrummet utan att jag eller Alice behöver riskera livet. Fint! Sen var det morgonmöte på Våga Va med bästa gänget. Älskar att starta dagen där och att få ventilera och sätta ord på känslorna. Mitt första möte i den lokalen älskade jag dock INTE. Jag satt och vibrerade av abstinens så att jag fick hålla mig fast i armstöden. Blev erbjuden kaffe men tackade nej då jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ens lyfta koppen utan att hälla ut allting. Och idag höll jag i morgonmötet, kokade kaffe till gänget och läste dagens text. Sen var vi ett gäng som gick vidare till stan och käkade lunch ihop. Det händer så bra saker på 60 dagar!

Men det är ju också sjukt jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det men jag är väldigt medveten om min omgivning när jag lämnar lägenheten. Tänker att ALLA ska veta vem jag är och att många ska döma mig. Nu har ju det inte hänt en enda gång att folk sagt något negativt till mig (tvärtom får jag bara massor av kärlek) men det är ju min egen känsla och mina katastroftankar som spökar. Att någon ska vilja mig illa, inte tycka om mig eller skuldbelägga mig. Men det där sköter jag ju så bra själv. Skuld och skam - i mängder. Varvat med styrka och stolthet över att jag tagit mig ur det och faktiskt aktivt jobbar på mig själv varje dag. Men det är mycket skam i att vara mamma och ha ett beroende. Och alla möten med socialen har ju inte hjälpt mig direkt att känna någon stolthet. Helvete vad de kan få en att känna sig världelös. Sämsta mamman i världen som garanterat kommer att misslyckas...

Men det ska jag inte ge dem. Och jag ska försöka att vara snäll mot mig själv. Och alla motgångar som hopar sig just nu är ju konsekvenser av att jag levt som jag gjort. Jag får bara acceptera det och försöka beta av en sak i taget. Jag vill egentligen bara bryta ihop totalt över att min cykel blev stulen, att min bil är trasig och csn strular och jag lever typ på luft. Men att bryta ihop hjälper ju inte. Inte heller att fly ifrån det...även om det hade varit skönt ibland. Motgångar känns orimligt stora emellanåt när man är van att alltid ha flytt ifrån dem.

Jag fortsätter skriva på min bok. Det känns bra och som en viktig del i mitt tillfrisknande. Förhoppningsvis kan den bli till hjälp för någon annan. Som det så fint heter inom NA - "Vi kan bara behålla det vi har genom att ge bort det" och det är ju sant. Kan jag hjälpa en annan vilsen människa på rätt spår stärker ju det mig i min nykterhet. För jag vill ju göra bra saker - både för mig själv och andra. Den delen av hjärnan har jag inte supit bort, haha. Skönt ändå!

//Malin

Beroendet, Harm & Jävligt förbannad!

Det här med att behöva stanna i känslorna. Att inte kunna fly ifrån dem. Att låta den där jäkla beroendepersonligheten alltid få vara med i leken. Jag kan liksom inte ta bort den - den kommer alltid finnas kvar som en del av mig. Jag har accepterat det men det betyder ju inte att jag tycker om det. 

Vissa dagar och tillfällen blir den mer högljudd än vanligt. Som när något går emot mig, jag blir orättvist behandlad, ledsen eller förbannad. Då skriker den. Andra dagar är den helt tyst. Men den är hela tiden där och vill att jag ska falla. När solen skiner och värmen slår emot kroppen när jag går ut - då sjunger den. Den säger "Titta vad härligt Malin! Snart är Halmstad fullt av glada människor, uteserveringar & prosecco! Härligt va?!" Beroendepersonligheten är en del av mig. Lite som att ha schizofreni. Mitt vanliga jag och mitt "beroende-jag". Den sistnämnda vill mig bara illa och vinner förhandlingarna inom mig VARJE gång. För den är starkare. Därför får jag aldrig börja förhandla med den. Jag har gjort det om och om igen och förlorat varje gång.

Det är läskigt att man på ett par minuter kan gå ifrån tanken att "Jag skulle aldrig kunna såra mina barn på det viset igen" till att parkera bilen utanför systembolaget. Jag tänker att "Jag klarar detta. Jag ska ta hand om mina barn, finnas där för dem och jag ska vara rädd om min kropp." Beroendepersonligheten skriker "Bara ett par glas vin Malin så mår du MYCKET bättre! Du blir gladare, kommer ner i varv, slipper oroa dig över saker!" Och även om jag vet att det är fel...så vinner den. Jag har inte en chans i de där inre diskussionerna. Och när tankarna vill åt rätt håll så kommer det fysiska beroendet in och styr. Kroppen mår dåligt utan. Så man har ingen chans. Lite som att stå laddad på startstrecket på en löparbana...bredvid Usain Bolt...med gipsat ben. Man skulle liksom aldrig anmält sig till det loppet om man inte var en beroende. Men beroendepersonligheten sa ju att jag skulle vinna..?

Det är tufft att känna. Jag har inte riktigt känt på väldigt många år. Jag har skrivit om känslor men jag har inte riktigt kunnat känna dem. Nu känner jag ALLTING. Hela tiden! Och det är sjukt läskigt. Jag vet knappt hur man beter sig när man är arg, ledsen eller sårad längre. Och nu kommer många års konserverade känslor ifatt mig. Och alla konsekvenser av mitt levende. När man nyktrar upp kommer verkligheten och livet som en stor käftsmäll. Jag fäller ut taggarna snabbt. Men jag försöker också att vara snäll mot mig själv. Det tog många år att bli så sjuk som jag faktiskt blev. Det kommer ta minst lika många år att bli "frisk" känslomässigt igen. Frisk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer alltid att vara en beroende. Men jag tillfrisknar - en dag i taget och varje dag lär jag mig att hantera saker på ett nytt sätt. Ibland går det åt helvete totalt, haha. Jag är ju fortfarande Malin och det har ingen tagit ifrån mig. Det är jag också tacksam för. 

Ofta känns NA som en slags sekt och alla i gemenskapen pratar lite av ett eget språk. Det är en jävla massa "tacksamhet", "högmod" och "högre krafter". Man kokar inte kaffe - man "gör service". Man berättar inte saker - man "delar". Man är inte förbannad - man "känner harm". Ibland står det mig upp i halsen. Men så är jag ändå så medveten om att det är precis detta som räddat mitt liv! Att det som sker på de där mötena och i de där rummen räddar liv, varje dag. Och jag kan inte ens förklara hur det fungerar. Och det spelar ju inte heller någon roll. Det viktigaste är ju att det faktiskt fungerar. I de där rummen dömer ingen mig. Där kan jag vara brutalt ärlig om vad jag tänker och känner. Jag älskar människorna i de där rummen. Som familj! Jag kan skratta, gråta, vara förbannad (eller uttrycka harm, haha) och jag kan ibland bara sitta tyst och lyssna. 

Mår jag dåligt behöver jag gå på ett möte. För att lyssna, prata och känna. Mår jag bra behöver jag SPRINGA till ett möte. För det är en farlig känsla. Att jag tror att "Nu mår jag bra. Nu har jag koll på läget". För det är det enda jag vet - att det har jag inte. Men jag sitter ändå på makten över mitt tillfrisknande och tar jag bara ansvar för det varje dag så är detta en fin resa trots allt. Jag lär mig att lyssna, inte döma människor, jag hittar vänner för livet som jag ALDRIG skulle mött annars och jag skapar ett tryggt liv för mina barn. Jag väljer livet varje morgon. 

Jag försöker hitta nya sätt att hantera känslor på. Det är jättesvårt ibland. Och det gör ont ibland. Jag måste låta det ta lite tid. Men jag har ju ingen brådska heller. Ibland är jag skitförbannad. Och det är lite befriande att stanna i det. Vad man än väljer att kalla saker och ting och hur man än svänger sig med flådiga ord - så är man ibland bara jävligt förbannad, haha. Och det är helt okej. 

//Malin

Ny vecka, Studier & Tacksamhet!

Måndag och solen skiner i Halmstad. Utvilad och glad efter en jättefin helg. Jag vaknade tidigt och trots förkylning och lite stress över mina studier och en massa annat så är det ändå otroligt skönt att få vakna utan den där jävla ångesten. Det är så många år som jag kastat bort på att må dåligt. Att varje morgon vakna med extrem ångest, dåligt samvete, minnesluckor och ont i magen. Att få slippa det där är värt ALLT jobb jag lägger ner varje dag på att hålla mig nykter och drogfri. Skam och skuld finns det massor av. Men jag kan hantera det, prata om det och leva med det. Jag behöver inte fly ifrån det och jag behöver inte försöka dämpa de där känslorna. Heller inte försöka förhöja de bra känslorna. Jag har lärt mig att det är både okej och befriande med ett "lagom" av livet. 

Självklart finns det stunder (varje dag!) som mitt beroende flåsar mig i nacken och vill att jag ska ta fel beslut. Som vill att jag ska fly och ta den "enkla vägen" ifrån känslorna. Som att det sitter en ond kraft på min axel och viskar i mitt öra hela tiden att "Det finns en lösning Malin!". Men den där lösningen som jag tagit till i alla år - har bara lett till elände. Och till döden. Och om nu alkohol och droger är lösningen - vad fan är problemet då? Det är ju faktiskt precis tvärtom. Det som jag tidigare såg som "problemet" som jag så gärna ville fly ifrån - det är ju precis DET som är lösningen! Rädslorna, känslorna, sorgen och ilskan. Där finns min lösning. Att konfrontera de där känslorna, prata om dem och sätta fingret på exakt vad de där känslorna betyder istället för att skapa ännu mer utav dem...genom att fortsätta fly och skapa mer ångest och skam. 

Jag tjatar om tacksamhet men det är så mycket av det i mitt liv just nu. Framför allt tacksamhet över att jag har överlevt. Det var absolut inte självklart. Tacksam över att jag kom till min egen personliga botten och bad om hjälp. Tacksam över att hjälpen fanns och finns där. Tacksam över ett fantastiskt fint stöd ifrån min läkare på Viktoriakliniken, över min älskade Elviz som legat tryggt vid min sida genom ångest, sorg och förtvivlan. Tacksam över den kärlek som finns i mitt liv varje dag nu. Tacksam över den gemenskap jag hittat i Anonyma Narkomaner och i "Våga Va" och det fina liv det har gett mig. Och tacksam för Majsan som släpade med mig till mitt första möte och har funnits där genom det vidrigaste.

 

Tacksam för lyxig frukost och för personen som gjorde den!

  

Och för den HÄR brickan!! 60 fucking dagar! HEJA mig!

Idag ska jag till skolan för studier i klassrum istället för på distans. Sjukt läskigt! Känns som att jag är 12 år gammal och rädd för att ingen ska tycka om mig, för att jag inte ska fatta något eller för att jag i ren skräck och nervositet ska säga "Hej, jag är en beroende som heter Malin!" under presentationsrundan, haha. Men ja - sån é ju jag!

Wish me luck!

//Malin